Slungad, kristalliserad och tappad
För ett tag sedan tappade vi äntligen upp honungen. Förutom de få burkar som vi tappade upp strax efter slungningen så har all honung stått i sin hink i väntan på kristallisering. Hinken har missprytt köket ganska många veckor men nu är den som sagt borta. Honungen är nu kristalliserad och helt färdig att ätas upp, en process som redan är pbörjad.
Det blev ganska många burkar, även om vi hoppas på ännu mer till nästa år förstås. Det blev tolv stora burkar, fyra mindre och två mini.
Honungen
För ett par veckor sedan slungades honungen, totalt 11,5 kg blev det. Efter slungningen silades honungen, vilket tog ett par dagar, och nu väntar vi på att den ska börja kristalliseras.
Bilden ovan visar hur ramarna såg ut efter att de blivit tömda på honung, sorgligt söndertrasade. Vi stoppade tillbaka ramarna och redan efter ett par dagar hade bina reparerat skadorna som slungningen åsamkat.
Den gröna hinken rymmer 11,5 kg osilad honung. Honungen består till största del av nektar från ljung, därav den mörka färgen.
Grumset som syns i silen är bitar av vax, det är tydligen väldigt nyttigt så hela förra veckan åt vi det till frukost.
Såhär fin blev den nyslungade honungen, vi tappade bara upp några enstaka burkar. Nu väntar vi som sagt på att resten av honungen ska kristalliseras.
Flitiga bin
För ett par dagar sedan hälsade vi på våra bin i Getå och passade då på att ge dem en ny låda. Förhoppningsvis har en del nya bin kläckts sedan sist och då tycker vi det är dags att börja samla honung. Bina arbetade flitigt som vanligt, flög och surrade. Flera hade gulgrönt pollen på benen.
I den understa lådan bor drottningen tillsammans med sina yngel, i den översta låter vi bina samla honung som vi förhoppningsvis kan slunga om ett par veckor.
Bina flyttar in
Idag fick min andra hälft erbjudande om att ta över en förrymd bisvärm, vilket han ville förstås. Han fick hjälp med att frakta ut bina till kupan och efter lite pill så hamnade de flesta i lådan. Jag är ganska tacksam över att jag inte var hemma och således inte hjälpte till i frakten av bina. Det hade förmodligen varit lagom trevligt med 20 000 bin i clion.
.
.
.
.
Om några veckor ska vi titta till dem och se så att de lägger ägg som de ska. Tills dess får vi hoppas att de sköter sig, samlar på sig honung och allt sådant.
Piffiga bikupor
Valborg och första maj har ägnats åt att måla bikupor. En inte helt tokig syssla när solen skiner och man lovar sig själv en glass efter väl utfört arbete. Kuporna var ganska slitna och illa medfarna när vi fick dem, slitna är de väl förvisso fortfarande men nu ser de åtminstone lite trevligare ut.
.
.
.
.
Bilden nedan visar hur kuporna såg ut då vi hämtade dem, ganska tråkiga för att inte säga snudd på äckliga. En del var dessutom gulmålade. Nu är alla vackert faluröda. Nu ska vi bara placera ut kupan och därefter blir det bara att vänta in ett bisamhälle. Vilket bi skulle inte vilja bo i våra fina lådor?
.
Bisysslor
För ett par veckor sedan lyckades jag och min sambo få tag i en biodlare som mer eller mindre skänkte två stycken utmärkta bikupor till oss. De var mest till min sambo eftersom det är han som vill odla bin, jag nöjer mig med att äta honung och ställa upp som transporthjälp då och då.
Viola utforskade lådorna och fann dem synnerligen tillfredsställande.
När kuporna var ordnade gjorde min sambo en beställning på lite smått och gott som krävdes, bland annat vax, burkar och lite skumma knivar. Tanken var nu att han skulle löda fast vaxet på ramar, bina bygger sedan sina bon i det där vaxet. Dessvärre var detta inte helt lätt. Efter några om och men ordnade dock min pappa en apparat som kunde hjälpa oss.
Apparaten kommer från SJ och har förmodligen en 60 år på nacken, den fungerade trots det fint. Eloge till 50-talets SJ.
Min sambo trädde några ramar med ståltråd och placerade vax över trådarna.
Vi mixtrade med sladdar. Apparaten förde ström genom ståltråden som blev varm, fick vaxet att smälta och därmed fastna på trådarna.
Det är inte varje dag jag kopplar ihop sladdar och trycker på stora knappar på apparater som mullrar. Det kändes ungefär som att vara tillbaka till högstadiets ellära.
Ränderna är vaxet som har smält ihop runt ståltrådarna.
Nu fattas det bara en drottning, några drönare och några arbetsbin, sedan kan det börja tillverkas honung. Honung är förresten binas kräks (fast det håller inte min sambo med om) och vaxet kommer från körtlar ur binas bakdelar. Jag förstår inte hur något som smakar så gott och luktar så gott kan vara något så vidrigt.
